Fritidsvetarna

Institutet för Fritidsvetenskapliga Studier

Schole              Otium               Leisure               Fritid

Startsidan

Den moderna fritiden

Aktuellt - nyheter och konferenser

Fritidspolitisk arena

Utvecklingsområden:

1 Kultur och fritid

2 Social hållbarhet och demokratiutveckling

* Social hållbarhet

* Sociala och kulturella centra

* Animationspedagogik

* Projekt - Social hållbarhet

3 Hälsa och välbefinnande

4 Civilsamhälle, folkbildning och föreningsliv 

5 Pigga pensionärer och det goda åldrandet

6 Ungdomsarbete

7 Idrott och fysisk aktivitet

8 Turism och friluftsliv

9 Fritid och kreativitet på jobbet

Fortbildning

Fritidsvetenskaplig bokhandel

Publikationer

Finland

Länkar

Om Fritidsvetarna

In English

Utvecklingsområde 2 - Social hållbarhet och demokratiutveckling

Sociala och kulturella centra

Mötesplats

Ordet mötesplats har blivit populärt. Men vad menar vi med det? De folkkulturella vägkrökarna? Krogarna? Gathörnen? Café-latteställena? Eller biblioteken? Varje slags mötesplats har sitt berättigande, men för att föra en vettig diskussion måste vi bestämma syftet med mötet och därmed också med mötesplatsen.

Många av våra kommunalt drivna eller understödda mötesplatser är starkt segregerande. Vi har fritidsgårdar för högstadieungdomar, ungdomens hus för gymnasister och 20-åringar, dagcentraler för äldre, kulturhus för kulturfolket, idrottsplatser för idrottsfolket, föreningslokaler för föreningsfolket. Vad får de göra som inte passar in i någon av dessa målgrupper, så omhuldade av våra kommunalpolitiker? Någon god närmiljö skapar inte dessa segregerande anläggningar.

Därför behöver vi diskutera hur den goda mötesplatsen skall se ut i vår närmiljö? Här skall vi redogöra för några synpunkter.

Hemgårdar 

Hemgårdarna var bland de försöken att skapa sociala och kulturella centra i stadsdelarna. Birkagården var den första och startade 1912 i Birkastan i Stockholm. Verksamheten drivs fortfarande på Karlbergsvägen 86. Förebilden fanns i den settlementsverksamhet som startade i Londons slumkvarter på 1880-talet. 

Även om hemgårdarnas grundidé hade en kristen framtoning, så blev verksamheten ganska snart sekulariserad social och kulturell verksamhet för alla åldrar. Idén spreds snabbt både i Stockholm och över landet. När rörelsen stod på sin höjdpunkt under 50-talet fanns ett 40-tal hemgårdar i landet. 

Därefter har antalet kraftigt gått ner och ersatts av ålderssegregerad ungdoms/fritidsgårdsverksamhet.  Fritidsforum är riksorganisationen för hemgårdarna.

Medborgarhus  

Medborgarhus blev populära i Stockholm på 1930- och 40-talen. Ett antal byggdes, men de flesta har stängts. Den huvudsakliga verksamheten var uthyrning av lokaler till föreningar och privata fester. Därmed begränsades målgruppen. De flesta medborgarna i grannskapet gick aldrig dit. Medborgarhusen lever dock kvar på många mindre orter och drivs vanligen av kommunen. 

Det är självklart att varje kommun har behov av en lokal för större evenemang och konferenser. Om man kallar det för medborgarhus, Folkets hus eller något annat kan vara en smaksak, men en konferensanläggning blir aldrig ett socialt och kulturellt centra som ökar samhällets/grannskapets sociala kapital.

Fritidscentra

I mitten av  1940-talet pläderade stadsarkitekten och senare professorn Uno Åhrén för behovet av fritidscentra i varje grannskap. Idén fick han från de community centres som började byggas i England i mitten av 1930-talet. 

Åhrén ville efter kriget skapa en demokratisk människa och han ville också radikalt ställa samhällsplaneringen i demokratins tjänst. I Bostadssociala utredningen skrev han 1945, att det i 

”varje särskilt område i staden, som är lämpligt att bilda ett 'grannskap', få till stånd ett centrum för befolkningens gemensamma intressen, ett fokus där det kollektiva livet inom området naturligt sammanstrålar, en stimulerande brännpunkt för olika slag av aktiv sysselsättning. Lokalfrågan bör sålunda ses ur den för vår kulturs framtid väsentliga synpunkten att vi måste söka skapa en sådan miljö i våra samhällen, som gynnar människornas vilja till samarbete och som gör dem till vakna och aktiva medborgare.”

Förslaget blev populärt inte minst inom arbetarrörelsen. Två då unga SSU:are Torsten Nilsson och Henry Allard skrev i en riksdagsmotion 1945 att ett Community Centre 

”skiljer sig avsevärt från vår traditionella uppfattning om samlingslokaler (som var avsedda för)... ”vissa människor (föreningsfolk) vissa kvällar i veckan (då möten, samkväm, cirkelsammanträden etc. anordnas på bestämda tider), medan i ett fullständigt Community Centre vem som helst, när som helst kan finna lokaler, där han kan företa sig något, antingen individuellt eller i samarbete med andra”.

Ett fritidscentra är således varken en ungdomsgård eller en föreningslokal utan bägge två samtidigt. Unga och gamla, föreningslösa och föreningsfolk, män och kvinnor, svenskar och invandrare är alla lika välkomna.  

Dessa goda idéer rann dock snart ut i sanden. Arbetarrörelsen satsade på att bygga Folkets hus medan barnavårdsnämnderna satsade på ungdomsgårdar i ett försök att hålla den "föreningslösa ungdomen" i schack. Få brydde sig om vad som fordrades för att bygga det goda samhället. 

Samlingslokaler

Under andra världskriget infördes ett statsbidrag till "allmänna samlingslokaler". Ur denna anslagspost har under åren anläggnings- och renoveringsstöd utgått till Folkets Hus, Folkparkerna, Bygdegårdarna och Nykterhetslogerna (Våra Gårdar). Många av dessa har sin historia tillbaka till 1900-talets början. 

Oavsett vad anläggningarna har kallats så har de i landsbygdens byar kommit att bli folkets hus i betydelsen att de har stått öppna för byns innevånare organiserade eller spontana sociala och kulturella aktiviteter. I de urbana miljöerna har saken inte varit lika enkel. Där har de reducerats till "föreningsfolkets hus". På grund av bristande intresse och förståelse hos kommunalpolitikerna har nästan alla anläggningar tvingats ta betalt för att hyra ut sina lokaler. Verksamheten har begränsats till föreningsmöten, bröllop och 50-årskalas samt kultur/underhållnings/ danskvällar för vilka man kan ta inträde. Få Folkets Hus bedriver öppen verksamhet. 

Kulturhusen

Under 2000-talet har det blivit populärt att bygga kulturhus. Någon översikt över dessa finns inte, men de allra flesta tycks vara mer konsthus än kulturhus. De är utställningslokaler av olika slags konstnärliga verk från böcker till tavlor. Därmed passar de väl in i den kulturpolitik som vi har bedrivit sedan tidigt 70-tal där syftet var att med hjälp av nyckelbegreppet kulturdistribution skapa passiva kulturkonsumenter. Svenskarna skulle förses med kvalitetskultur och inte själva vara aktiva kulturskapare. För att åstadkomma det senare behövs verkstäder, övningslokaler av olika slag. Sådana är det ont utanför studieförbundens lokaler. 

Ett undantag är Frölunda kulturhus i Göteborg, som snarast är ett fritidscentra i en ovan nämnda meningen. 

Allaktivitetshus  

Begreppet allaktivitetshus blev populärt åren runt 1970 tack vare alternativrörelsen. Flera hus öppnades, men råkade nästan genast ut för olika slags problem och stängdes illa kvickt. Efter 1975 fanns knappast något kvar. Exemplen visar hur svårt det är att skapa en mötesplats för alla om man inte har en medveten strategi och metodik för verksamheten.

Under senare år har begreppet fått en renässans. Så fort en företeelse blir populär, så är risken stor att det går inflation i begreppet. Alla vill sola sig i glansen från populariteten och därmed är det inte så noga med innehållet. Därför kan vi nu hitta "allaktivitetshus" med bara kultur eller bara idrott eller hus som bara vänder sig till ungdomar, pensionärer eller funktionshindrade. Därmed blir husen enaktivitetshus och begreppet förlorar sin skapande kraft. 

Varför skall vi frigöra medborgarkraften och hur gör man?

Sovstäder och servicesamhället har passiviserat oss. Hur gör vi för att bryta detta? Varför skall vi överhuvudtaget bry oss? Kan vi inte förlita oss på att den offentliga sektorns tjänstemän och marknadens alla krafter fixar våra liv till det bästa?

Amerikanen  Lyda Judson Hanifan var den första som använde begreppet socialt kapital. Han ger oss ett svar:

”Individen är hjälplös socialt om han lämnas ensam… Om han får kontakt med sin granne och de båda sedan får kontakt med andra grannar ackumuleras det sociala kapitalet, vilket kan komma att omedelbart tillfredsställa hans sociala behov och ge upphov till en samhällskraft som räcker för att i betydande mån förbättra levnadsförhållandena i hela det samhälle där han bor. Det gynnas i sin helhet av att alla dess delar samarbetar, samtidigt som individen i sina förbindelser varseblir fördelarna med grannarnas hjälp, medkänsla och gemenskap.” (citerat i Putnam, Den ensamme bowlaren, 2001).

Hanifan var också den första att inse att nya pedagogiska metoder behövdes för att få människor att bygga upp sitt sociala kapital. I en artikel 1916 skriver han:

”Det var inte vad de (lärarna) hade gjort för folket som räknades. Det var vad de hade lyckats stimulera folket att göra för sig själva som var det riktigt betydelsefulla. Säg åt folket vad de borde göra och de kommer inte att bry sig. Hjälp dem i stället att själva upptäcka vad som borde bli gjort och de blir inte nöjda förrän de är färdiga.

Först måste folk komma samman. Det sociala kapitalet måste ackumuleras. Sedan kan utvecklingen i grannskapet starta. Ju mer folket gör för sig själva, ju större kommer grannskapets sociala kapital att bli”.

På senare tid har denna pedagogiska insikt utvecklats under termen socio-kulturell animation. Läs mer om denna på nästa sida.

Den goda mötesplatsen

Hur bör den goda mötesplatsen se ut? Det spelar ingen roll vad vi kallar platsen. Det är funktionen som är det viktiga. Tre grundkrav är viktiga. Platserna skall vara:

  • öppna för alla oavsett ideologisk eller religiös läggning, etnisk tillhörighet, kön eller ålder,

  • öppna när människor är lediga,

  • erbjuda olika slags aktiviteter, både öppna (för spontana inhopp/pröva på) och slutna (grupper).

I det goda samhället skiljer vi inte mellan olika slags människor. Vi måste skapa miljöer där kontakter över generationer, åldrar, kön och etnicitet blir möjliga. För att människor skall kunna utnyttja anläggningen måste den vara öppen när människor är lediga. Däremot kan den gärna vara öppen även på dagtid för kurser, konferenser eller verksamheter för vardagslediga. En god mötesplats måste erbjuda aktiviteter som intresserar de flesta - helst alla - i grannskapet. En gympasal lockar bara de som är intresserade av fysisk aktivitet. Även en konstutställning vänder sig till en begränsad målgrupp.

Den goda mötesplatsen bör ha tre mål:

  • skapa aktiva medborgare

  • höja människors sociala kapital

  • skapa livskraftiga grannskap

En sådan mötesplats - låt oss kalla det för ett grannskapscentra för alla - skapar möjligheter till:

  • aktivering av de passiva,

  • ökad bildning,

  • höjning av folkhälsan,

  • fördjupning/förnyelse av demokratin,

  • förbättring av medborgarandan,

  • nya arbeten.

Det finns forskningsresultat som understödjer dessa påståenden. Därmed kan vi konstatera att ett grannskapscentra i denna mening har ett högre bildningsvärde än t.ex. ett kulturhus, föreningslokaler, ungdomsgårdar m.fl.

Slutligen har vi att ta ställning till den politiska värderingsfrågan - är de nyss nämnda sex målen viktiga politiska mål? Svarar vi ja på frågan, så är det bara att sätta igång och bygga grannskapscentra i varje stadsdel. Det har man gjort i den svenska glesbygden och i andra länders städer. Det är fullt möjligt även i Sverige.

Pedagogik för grannskapscentra

Att öppna ett grannskapscentra innebär inte automatiskt ett lyckat resultat. Alldeles för många goda initiativ har fallit på grund av att ledningen inte har förstått vilka krav som ställs på både inriktning och innehåll i verksamheten. 

För det första säger erfarenheten att verksamheten måste ledas av anställd personal. Det räcker inte att en "vanlig hockeymorsa" med ett "varmt hjärta" tar över ansvaret. Det räcker inte heller med att överlämna ansvaret till "föreningslivet". Då är risken stor att en eller några få föreningar sätter sin prägel på huset, vilket gör att folk med andra värderingar eller intressen inte går dit. Anställd personal är nödvändig för att få kontinuitet och stabilitet i verksamheten.

Det räcker inte heller med att bara lägga ut en dörrmatta med ordet "Välkommen" på. Grannskapscentrat måste aktivt marknadsföras gentemot de boende i grannskapet. Ledningen måste också vara lyhörd för de behov som finns i området. De boende måste tas på allvar och verksamheten byggas upp underifrån för att bli långsiktigt hållbar. 

Deltagarna måste få chansen att växa som människor och medborgare. För det fordras en pedagogik som stimulerar människor att marknadsföra sig själva. En pedagogisk metod som har visat sig vara effektiv är animationspedagogiken. Den utvecklades på 60-talet i Frankrike och därefter Tyskland. Den användes med stor framgång i det s.k. Fagersjöprojektet i Stockholm under början av 1970-talet.

Utländska exempel

Settlementsrörelsen startade i London på 1880-talet och spreds över världen, bl.a. till Danmark, Finland, Norge och Sverige. Störst inflytande fick den dock i USA, där Jane Addams - senare Nobels fredspristagarinna - 1889 öppnade Hull House i Chicago. Huset växte fram till rivningen på 1960-talet till allaktivitetshus som omfattade nästan ett helt kvarter. 

Det blev en förebild för amerikanskt  och även europeiskt socialt och kulturellt arbete. Det blev också en förebild för de neighbourhood centres som den amerikanska kommunala fritidssektorn har byggt upp efter kriget. Dessa varierar stort när det gäller både storlek och innehåll, men det är vanligt att där finns samlingslokaler för föreningar och grupper, "kulturrum" för keramik och musik, gympasal för basket och motionsgympa. Allt för både gamla och unga. Det är bara att kliva in. 

I svenskstaden Minneapolis finns 49 grannskapscentra med både utomhus- och inomhusaktiviteter. De flesta är öppna sex dagar i veckan. Dit är alla medborgare välkomna för att bygga upp sin självaktning! Att bygga upp grannskapskänslan och ta till vara medborgarkraften är ett viktigt inslag i amerikansk lokalpolitik. Läs mer om hur systemet fungerade 1994 och hur det ser ut idag

Utomlands är idén med grannskapscentra mycket mer etablerad. I Norge har många kommuner utvecklat ett genomtänkt system med "bydelshus, samfunnshus, grendehus". Beteckningarna skiftar. Exempel på detta hittar vi i bl.a. Stavanger och Haugesund

Även i Danmark finner vi väl genomtänkta system med medborgarhus och kulturhus, av vilka de flesta är allaktivitetshus. Kvarterscentret Nordvest i Köpenhamn är ett exempel.

I Helsingfors finns ett utbrett system med "invånarföreningar" (asukastalot), vilka vanligen drivs av föreningarna med eller utan anställd personal. Lokalernas storlek varierar från stort till ganska litet. Det finns också en samarbetsorganisation för dessa föreningar. Liknande verksamheter finns även i andra finska städer.

I Tyskland finns en nationell förening för socio-kulturella centra. Vid sidan av denna har den tyska regeringen satsar pengar och kraft på att öppna Mehrgenerationenhäuser (Flergenerationshus) för att motverka den ålderssegregation som dessvärre är vanlig även i Tyskland. Projektet är ett initiativ från Tysklands dåvarande familjeminister Ursula von der Leyen (CDU). Idag finns 500 sådana hus spridda över Tyskland. De flesta av dessa är allaktivitetshus med mycket kvalificerad och innehållsrik verksamhet.

Artiklar

Under åren 2002-2004 publicerade Fritidsforums tidskrift Fria tider en artikelserie om "Nya hemgårdar" både i Sverige, Norge och Danmark. Här finns artikelserien: 

2002:1 - ”Centrumvillan i Sundsvall

2002:2 - ”Folkets Hus – för alla eller bara för arbetarrörelsens folk?

2002:3 - ”Gårdsverksamhet i sanerande syfte

2002:3 - ”Metropol i Halmstad vill nå fler vuxna

2002:4/5 - ”I Örebro är fritiden grunden för demokratisk utveckling” (bl.a. om kooperativet Trädet i                               Brickebacken)

2003:1 - ”Galaxen och Kultverket lyfter grannskapet” (Göteborg och Herrljunga)

2003:2/3 - ”Allaktivitetshusen i Haugesund

2003:5 - ”Kommunala allaktivitetshus i varje stadsdel” (om stadsdelshus i Stavanger)

2004:1 - ”Allaktivitetshus i Danmark

2004:2/3 - ”Från sockenstuga till allaktivitetshus

2004:3 - Velföreningar och dugnad stärker norska gräsrötter” (om två norska fenomen)

2004:4 - ”Bygdegårdar exempel på sambrukstanken

2004:5 - ”Servicehemmet som blev allaktivitetshus” (Loket i Emmaboda)

2009:5 - "Generationsövergripande mötesplatser frigör medborgarkraften. Exemplet Berlin."

Läs även artikeln från 1994 om fritidspolitiken i Minneapolis från Fritid i Sverige - Bygg upp din självaktning. Come up and play.

 

Adress-Stockholm: Karlbergsvägen 86 B, S 113 35 Stockholm. Adress-Helsingfors/Esbo: Larsviksvägen 2 F, Fi - 023 20 Esbo.

Tel: +46 (0)70 - 728 75 65. Skype: Fritidsvetarna.  

E-post: institutet@fritidsvetarna.com

Copyright © 2007. Institutet för Fritidsvetenskapliga studier.  Senast ändrad: torsdag 23 november 2017.